Om barnrum, om hur jag tänkte kring Ebbes rum och slutresultatet

Jag tycker inte att det här med barnrum är en helt enkel fråga. För jag tycker egentligen inte att små barn behöver ha egna rum. Det är en lyx, något som inte alls är en självklarhet utan snarare en sorts konstruerad norm som blivit till.

Det är först när barnen blir lite större och behovet av lugn och ro och en egen plats för egna saker infinner sig som man kan ta i den frågan med lite mer allvar (observera att det här är ett högst ovetenskapligt grundat antagande från min sida. Det är alltså en personlig åsikt, inte en allmän sanning).

När Ebbe skulle få ett eget rum var det inredningslusten som drev mig och ärligt talat känslan av att “alla andra barn” har eget rum tidigt. Ja ursäkta för lite mänsklighet mitt i allt, men håll i hatten, för här kommer mer: alla leksaker som låg överallt, de behövde ju förvaras någonstans och hur många “snygga korgar” kunde man egentligen ha till slut?

Ja. Jag hör också det absurda i det.

Hur som och oavsett anledningar så blev han med eget rum på allvar i samband med att han började sova själv. Han var väl runt 2.5-3 år ungefär och det kändes ganska lagom.

Så då var det också dags att börja fundera på inredningen, som jag längtat så mycket efter att ge mig på med mina tusen miljoner bilder nedsparade från Pinterest som till slut landade i ett par kriterier:

1. Barnvänligt – här ska inte finnas något som man måste tassa på tå för, inga dyra prylar som man MÅSTE VARA FÖRSIKTIG MED FÖR DET KOSTADE JÄTTEMYCKET PENGAR.

2. Långsiktighet – nästan alla möbler Ebbe har kan han ha med sig hela livet om han skulle önska. Förutom sängen då, om han nu inte stannar på 1.60 som hans kära mor gjort. Vi har inte köpt några barnmöbler bortsett från ett bord, en stol och en matstol från IKEA och en matta från H&M. Nästan allt annat är köpt begagnat och platsar egentligen i hela lägenheten.

3. Mjukt – nu råkar det ju vara så att mitt första barn är en pojk, en pojk som kommer mötas av machokultur och förväntningar på att han ska vara “tuff och hård”. Och eftersom det är svårt för mig att skydda honom mot ett helt samhälle får jag istället försöka vara en motpol. Därför har jag valt att inreda det mjukt, mysigt och snällt.

4. Färg – Jag älskar de grå barnrummen, det gör jag, herregud vilken vacker harmoni i färgskala. Men jag skulle aldrig kunna ge mina barn något sådant. Jo, jag är ju medveten om att jag kanske inte varit helt vild vad gäller färgmättnaden i Ebbes rum men jag har försökt att jobba med färgglada leksaker, påslakan och tavlor istället. För att barn borde vara omgivna av små regnbågar och inte coola NCS-koder.

Och så här blev resultatet (nu har han fått byta till det mindre rummet men det är ändå samma samma i grund och botten):

En spegel jag fått av en kompis där mina gamla väskor och halsband hänger.

En tavelvägg med ett fint print från Littlephant och djur på äventyr av Lieke van der Vorst.

Skåpet som egentligen skulle varit till köket. Och vimpeln som jag köpte till bröllopet.

De små vita fåglarna kommer från Afroart.

Den gamla såpaskålen fick bli “nappskål” innan han slutade med nappen.

Skeppet är en gammal lampa som Ebbe hittade på loppis för en femma i somras. Bort med all elektricitet och han kunde leka livet ur den helt och hållet.

Tavlan till vänster hittade jag på loppis och tavlan till höger har min farmor Alexandra pysslat ihop. Glittergrejen köpte jag till Ebbes tvåårsdag.

Och slutligen – bokhyllan jag byggt ihop åt honom som rymmer nästan alla böcker.