Jul som inte är jättejulig + lästips!

Vet ni, Jasmin skriver så bra om att vara julig men samtidigt utan att vara “julig” att jag var tvungen att knycka några av bilderna hon lagt upp samt att jag måste hänvisa er vidare till hennes blogg för att läsa själva inlägget. För det var ärligt talat ett av de mest befriande inläggen jag läst vad gäller pyntet för den här högtiden.

En blandning av det och det klassiska här hemma och jag skulle vara mer än nöjd.

In och läs!

Min inredningsstil

Inredningsstil. Min inredningsstil, till och med. Men vad är egentligen den, förutom ett hopplock av alla andras inredningsstil? Alla talar om det personliga, det alldeles egna och gärna unika men hur får vi ihop det med våra likadana färgskalor, soffor och porslin?

Jag har ingen egen inredningsstil, den är en del av allt jag ser, av hur andra människor gjort innan mig. Det som personifierar den är möjligtvis min treårige sons teckningar, lite krimskrams jag köpt begagnat, som inte hann massproduceras, och sen sammansättningen av allting. Antar jag.

Men gör det mig någonting? Nej. För allting här i världen måste inte vara unikt. Det KAN inte vara unikt. Och jag är ärligt talat väldigt tacksam över att kunna titta på hur andra gör och sen plocka in lite av allt jag gillar. Jag är tyvärr inte så stilsäker att jag kan placera ut saker i blindo.Nåväl, ibland går det väl, men även en blind höna kan ju hitta ett korn.

Istället för att låtsas vara alldeles oberoende av andra tycker jag vi borde hylla dem och acceptera att det är så här det är – att vi gör som andra gör. Och det personliga, det kommer på vägen. Det kommer i hörnen av den stora bilden. I de små sakerna. 

Kanske är det så att ni undrar om jag jiddrar i nattmössan nu men jag skulle vilja erkänna att jag är lite trött på jakten och det eviga pratet om det unika. Man måste inte måla en tavla själv eller trolla fram helt nya kombinationer av inredning för att det ska bli personligt. Det blir personligt när man inreder med det man gillar.

Så ja, ni kan ju ana vad min inredningsstil består av. Ja precis – andras inredningsstilar.

Förutom det försöker jag också göra den tillåtande, tillåtande för Ebbes teckningar och för Hugos tavlor som han målat. Jag försöker hålla det varmt och ombonat med få regler där egentligen endast en är absolut viktigast – saker som bor här ska ha en funktion eller betyda mycket för någon av oss.

Jag mixar gammalt med nytt, trendigt och otrendigt men den absolut viktigaste tråden – jag inreder med sånt jag gillar, utefter olika sidor hos mig själv och olika egenskaper som den här familjen har. Vare sig det passar ihop eller inte.

Julklappar från Erikshjälpen PÅ NÄTET

Årets julklapp var begagnad, visst var det så? Och det var väl ingen dålig idé – om man nu tänkt köpa något alls. Så jag har tagit mig en liten sväng på internet och hittat fina saker från Erikshjälpens webshop (!). Det här är väl ändå framtiden, tänker jag? Nätbutiker med begagnade grejer, med sådant som redan finns i omlopp? Ser gärna mer av den sortens nätshopping än någon annan. Och det måste väl finnas fler välsorterade butiker än den här? Ska leta. Till dess – här kommer mina julklappstips:

Jag har nu ett rött bord

Jag gjorde precis som jag sagt och spatserade iväg för att köpa färg igår. Men major fail att inte gå den där extra biten till färghandeln istället för att köpa färgen på Clas Ohlson. Det var som att måla med vattenfärg. Men rött blev det och jag är nöjd. Ska bara måla ungefär fyra lager till. Och putsa spegeln. Och köpa ramar. Och måla över spacklet. Och, och, och, och.

Ett rött bord, the Apartment och gör det själv och spara en halv miljon

Vet ni vad som är det svåraste med att vara en allätare? Just det – att en allätare gillar A L L T. Nästan i iallafall – jag har väl en en och en annan gräns men dem är då inte många. Jag gillar naturmaterial, poppigt färgglatt, matt och glansigt, mjuka och hårda former. Och allt det här försöker jag leva ut i vår lilla lägenhet. Och ärligt talat, det går sådär.

Men imorgon ska jag ta upp en kartong (eller två) från förrådet och plocka ner allt jag inte känner mig hemma med för tillfället, för det bästa är ju inte att omedelbart börja köpa nytt utan istället att ta bort, tänker jag. Sen ska jag måla mitt bord, igen. Men rött den här gången.

Jag har gjort en miljon sökningar på det och känt mig aningen tveksam efter att rest runt bland mörkröda bord från åttiotalet, men så skickade Pinterest mig till The apartment och nu vet jag inte om jag kommer kunna somna för allt jag kan tänka är det här:

När jag sen surfade runt lite till på sidan såg jag en hel del fina saker som man faktiskt hade kunnat göra själv. Förlåt till The apartment men alla har faktiskt inte råd att lägga nästan 35 000 på lite väggkonst, hur designigt och kvalitéeeeee det än är. Inte heller typ 12 000 kronor på en bordslampa hur vansinnigt vacker den än må vara.

Så. Fina textilbonader går att hitta på loppis och secondhand för nästan inga pengar alls (om vi nu ska jämföra). En fin ram på det och vi är klara med den biten. Vad gäller lamporna – leta på loppis efter den perfekta lampfoten eller i en annan affär. Jag gjorde en snabb sökning och hittade en röd lampa hos Byggmax (?!) för 362 kronor. Visserligen mindre men det betyder ju bara att dem går att hitta. En blommig skärm och så är vi färdiga med den. Samma sak vad gäller den blå lampan.

Och stolarna? Iväg med dig och köp lite färg för en hundring eller två och du har sparat ungefär 33 000.

Den köpenhamnska stilen, tada!

Jag står för det ytterst ytliga ikväll. Det var ungefär längtan efter något sånt här som fick mig att måla mitt bord rosa för ett tag sedan. Jag står inte riktigt ut med det idag, det är något med färgen som inte riktigt funkar men jag har ändå inte gett upp drömmen om den Köpenhamnska stilen. Och ja vad det är för stil har jag väl ännu inte riiiiktigt kommit fram till förrän ikväll, för här, mina vänner, här kommer den Köpenhamnska stilen definierad. Personligt, eget, SNYGGT (jamen så skjut mig – jag gillar snyggt) och modigt. PS lägg märke till att bilderna är tagna med blixt – förutspår det som 2019’s nästa grej i fotovärlden.

bilderna kommer härifrån och är tagna hos min nya ledstjärna Cecilia Stöger Nachman.

Om att skapa nya traditioner och att bygga jul åt både små och stora

Midsommarafton, påskafton och vad det nu är mer vi har, kan slänga sig i väggen. För mig är det julen som räknas. Från och med den 1 december är det som om en egen klocka i mig går igång. Hela hjärnan ställs om och jag börjar baka bullar, pepparkakor, julpynta och slå in paket. Det kan ju låta som om det vore stressigt men det är tvärtom – jag går ner i varv under alla förberedelser.

När julafton väl är här vill jag duka fram risgrynsgröt på fint porslin och tända stearinljusen och sen vill jag dricka kaffe med Kalle Anka i bakgrunden, äta julmat till middag och se en dålig amerikansk julfilm . Sen är det faktiskt bra för mig.

Jag har aldrig haft några höga krav på själva julafton – jag vill bara att det ska lunka på och vara mysigt. Därifrån jag kommer har det aldrig varit fullt med släkt, familj och traditioner som det hålls hårt på. Ingen har dansat runt granen eller letat efter mandlar i gröten.

Men sedan Ebbe-Lou föddes har jag tänkt mer och mer på hur jag ska ge honom en fin jul. Vilken känsla jag vill att han ska växa upp med. Jag vill att när han, och Signe, minns julen hemifrån ska det vara som ett moln av tomtar, glittrande ljus och doften av kanel och apelsin.

Till skillnad från tidigare känner jag att det i år finns ett litet större allvar kring den här julen, för han har börjat prata om den och förstå att den finns. Kanske minns han lite från förra årets firande men jag tror att han har lärt sig det mesta på förskolan.

Men jag vill gärna ha en blandning av det traditionella och det lite…andra.

Så jag har börjat snegla på jultomtar på loppisar och Artilleriets vision av julen som landat i min mail och tänker att om man bara lyckas hitta den perfekta skärpunkten där emellan så kan det bli precis så magiskt och mystiskt som jag önskar. Att kanske kan jag snickra ihop en julafton som barnen tycker är rolig och som jag tycker är vacker.

bilder från Artilleriet

Om barnrum, om hur jag tänkte kring Ebbes rum och slutresultatet

Jag tycker inte att det här med barnrum är en helt enkel fråga. För jag tycker egentligen inte att små barn behöver ha egna rum. Det är en lyx, något som inte alls är en självklarhet utan snarare en sorts konstruerad norm som blivit till.

Det är först när barnen blir lite större och behovet av lugn och ro och en egen plats för egna saker infinner sig som man kan ta i den frågan med lite mer allvar (observera att det här är ett högst ovetenskapligt grundat antagande från min sida. Det är alltså en personlig åsikt, inte en allmän sanning).

När Ebbe skulle få ett eget rum var det inredningslusten som drev mig och ärligt talat känslan av att “alla andra barn” har eget rum tidigt. Ja ursäkta för lite mänsklighet mitt i allt, men håll i hatten, för här kommer mer: alla leksaker som låg överallt, de behövde ju förvaras någonstans och hur många “snygga korgar” kunde man egentligen ha till slut?

Ja. Jag hör också det absurda i det.

Hur som och oavsett anledningar så blev han med eget rum på allvar i samband med att han började sova själv. Han var väl runt 2.5-3 år ungefär och det kändes ganska lagom.

Så då var det också dags att börja fundera på inredningen, som jag längtat så mycket efter att ge mig på med mina tusen miljoner bilder nedsparade från Pinterest som till slut landade i ett par kriterier:

1. Barnvänligt – här ska inte finnas något som man måste tassa på tå för, inga dyra prylar som man MÅSTE VARA FÖRSIKTIG MED FÖR DET KOSTADE JÄTTEMYCKET PENGAR.

2. Långsiktighet – nästan alla möbler Ebbe har kan han ha med sig hela livet om han skulle önska. Förutom sängen då, om han nu inte stannar på 1.60 som hans kära mor gjort. Vi har inte köpt några barnmöbler bortsett från ett bord, en stol och en matstol från IKEA och en matta från H&M. Nästan allt annat är köpt begagnat och platsar egentligen i hela lägenheten.

3. Mjukt – nu råkar det ju vara så att mitt första barn är en pojk, en pojk som kommer mötas av machokultur och förväntningar på att han ska vara “tuff och hård”. Och eftersom det är svårt för mig att skydda honom mot ett helt samhälle får jag istället försöka vara en motpol. Därför har jag valt att inreda det mjukt, mysigt och snällt.

4. Färg – Jag älskar de grå barnrummen, det gör jag, herregud vilken vacker harmoni i färgskala. Men jag skulle aldrig kunna ge mina barn något sådant. Jo, jag är ju medveten om att jag kanske inte varit helt vild vad gäller färgmättnaden i Ebbes rum men jag har försökt att jobba med färgglada leksaker, påslakan och tavlor istället. För att barn borde vara omgivna av små regnbågar och inte coola NCS-koder.

Och så här blev resultatet (nu har han fått byta till det mindre rummet men det är ändå samma samma i grund och botten):

En spegel jag fått av en kompis där mina gamla väskor och halsband hänger.

En tavelvägg med ett fint print från Littlephant och djur på äventyr av Lieke van der Vorst.

Skåpet som egentligen skulle varit till köket. Och vimpeln som jag köpte till bröllopet.

De små vita fåglarna kommer från Afroart.

Den gamla såpaskålen fick bli “nappskål” innan han slutade med nappen.

Skeppet är en gammal lampa som Ebbe hittade på loppis för en femma i somras. Bort med all elektricitet och han kunde leka livet ur den helt och hållet.

Tavlan till vänster hittade jag på loppis och tavlan till höger har min farmor Alexandra pysslat ihop. Glittergrejen köpte jag till Ebbes tvåårsdag.

Och slutligen – bokhyllan jag byggt ihop åt honom som rymmer nästan alla böcker.

Visa mig ditt hem

”Visa mig ditt hem och jag ska tala om vem du är” läste jag någonstans för inte så länge sedan. Jag minns inte vart, men jag tror att det kan ha varit i en tidning för det jag minns tydligast var att jag tittade upp och såg mig omkring. Tala om vem jag är? Genom att se mitt hem? Ja det skulle nog bli en spännande analys. 

För här är det nämligen inte ETT personlighetsdrag som fått styra. Nej, nej. Här är det flera. Det är den excentriska, den svala, den glada, den franska svåra, bohemen, småbarnsmamman, den kompromissande frun, den icke kompromissande frun, den trendängsliga, rebellen och så ungefär hundra till. 

För hemma hos oss, mina vänner, är det disco. Och då snackar vi inte cool John Travolta i Pulp fiction-disco utan mer DiLeva på rave-disco. För vårt hem är inte en enhetlig stillsam historia. Vi lever inte i symbios med någonting alls, knappt varandra. Istället lever vi någon sorts röra av potentiella idéer, halvklara visioner och samtidigt med en mycket ordnad besticklåda och barnkläder fint upphängda på galgar.

Så vem är jag, om vi nu ska utgå från mitt hem? Sinnesförvirrad? Ombytlig? Rörig? Eller kanske kreativ? Det är ju ganska mycket som kan komma igenom under den senare flaggan. 

Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens om man verkligen kan se vem en människa är genom att titta på vart dem bor. Möjligtvis kan man ana, för ett hem kan ju skvallra litegrann om den som bor där, men det är inte bara en gång som min egen analys varit helt fel i ett sådant läge. 

För ett hem, tänker jag, är bra mycket mer komplex än endast det man ser. I ett hem finnas längtan, minnen, känslor och funderingar. Här finnas drömmar, jag-har-inte-tid och en-gång-i-mitt-liv. Rester av den man varit, bitar av den man är och fragment av den man önskar bli.

Men visst önskar jag ibland att jag skulle vara sådär stilren, klassisk och tidlös. Med ett hem som talar om att här bor det minsann någon med god smak, någon som ligger tre steg före alla trender och minsann står över allt det ängsliga. Som har “fingertoppskänsla”.

Men det har jag inte. Och det får vara okej, det med.