en favoritkombination och stök som jag gillar

jag har letat efter en leopardmönstrad kjol ganska länge nu. efter en som inte är så brun utan lite gladare. hittade den plus klarröda tröjan häromdagen på H&M.

är så vansinnigt trött på allt stök hemma hos oss, men just det här stöket tröttnar jag nog aldrig på. tycker det är så fint på något vis när man ser alla små spår av allt han haft för sig här inne. för egentligen är det ju inte bara stök utan det är lek, det är bråttom, det är leta efter den och fantasi.


du, du, du lilla skatt.

solen är på väg ner och det börjar bli mörkt men jag ser dem så tydligt i sina reflexvästar på förskolegården. min kotte syns tydligast av alla för han står på ett bord och han har ingen mössa. vart är mössan hojtar jag när han får syn på mig och han drar fort upp luvan och pekar på den. ha! blir huvudet kallt så trillar öronen av, Ebbe, kom ihåg det! svarar jag honom. han ler och ropar maaamma när han springer emot mig och kramar mitt ben.

jag hinner tänka att han har så rosiga kinder, så mörka ögon och att hyn är så vit – läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts och hy vit som snö. vackra, vackra unge.

och jag önskar att jag kunde spara ner den här lilla stunden, det här lilla ögonblicket av vårt liv i en liten ask för att spela upp för mig själv om och om igen när han är vuxen och allt annat är viktigare än vi. när han inte längre håller mig i handen och inte längre ber mig måla hans högra hand med blå tuschpenna.

Ebbe-Lou, det här är till dig – du är allt, allt och mamma älskar dig och jag lovar att tomten ska ge dig en glittrig väska till jul, precis en sådan som Freja har.

om att ha en av varje.

Söndag? Redan? Ja, redan. Det är en hel vecka sedan jag gick av tåget i Malmö och checkade in på hotellet. Och nu sitter jag här, i vår obäddade säng med fönstret öppet och lyssnar på hur Hugo försöker få Ebbe att sitta still vid bordet.

Det är soligt ute men under natten har Göteborg pudrats med ett tunt täcke av snö. Under natten som vi knappt sov någonting alls för Signe har tänder som är på väg ut och har varit nästintill otröstlig hela natten. Det var faktiskt den värsta natten vi varit med om sedan vi fick barn. Ebbes tänder kom mer i smyg – en dag tittade man in och så fanns där två små riskorn. Inte ett knyst sa han.

Visst vi handskades med nattskräck under en lång tid men det var ingenting i jämförelse med det här. Jag och Hugo är alltså nådigt trötta idag men tycker mest synd om Signe. Min lilla plutt som aldrig gör väsen av sig i onödan. Hon är ett väldigt lugnt barn, min minsta. Inte blyg utan mer…samlad, stillsam. Ebbe var mer framåt och rev av gapskratt efter gapskratt tidigt. Jag tänker att det finns mer av Hugo i hennes sätt och mer av mig i Ebbes. Men vad vet jag, det enda jag vet är att de skiljer sig från varandra ordentligt. Och att det är så jäkla kul att ha fått två så olika barn. Som det bästa av två världar.

ni.


innan klockan är åtta sover båda två. istället för att kasta mig på allt jag längtat efter att göra sitter jag stum i soffan och försöker vänja mig vid all den här tiden vi börjat få på kvällarna, utan barn. den kom så fort den här gången, men jag antar att det blev så eftersom vi redan har rutiner med Ebbe-Lou och att Signe liksom får haka på. hon äter gröt samtidigt som han äter kvällsmat och sen åker pyjamasen på ungefär samtidigt och därefter tar jag och Hugo varsitt barn och säger godnatt. sen ses vi i vardagsrummet när båda somnat. den lilla i sin säng och den minsta i vår.

jag hämtade honom tidigare idag, min äldsta skatt. där sprang han på skolgården när jag kom, i sin orangea väst. han log och ropade mamma och sprang emot mig. och jag lovade mig själv att aldrig glömma, att alltid minnas…

vi tittade på Bamse och bakade äppelpaj efter middagen, han fick rita med mina pennor och sa förlåt när han tappade på golvet. jag klädde honom och Signe varmt, i jacka och halsduk och tog dem med mig ut innan mörkret föll. han ilade runt på sin cykel som han döpt till Blå blixten och Signe halvsov i vagnen. hon fick gunga för första gången i livet och han trillade.

jag vet att det här är en hackig text men det är för att det är mest fragment som pulserar hårt i minnet från idag, sekunder ryckta ur sitt sammanhang. sekunder som jag alltid vill komma ihåg.

Signe Victoria Karin Maria

det har gått en hel månad sedan den här tillställningen var – Signes dop. jag, Ebbe-Lou åkte dit tidigare och förberedde det sista som jag och min mamma inte hunnit göra kvällen innan. som att ställa fram blommor och bakverk. jag hade tänkt baka allting själv men i jag släppte det i slutändan och beställde både bröd och blandade bakverk från franska bageriet Boulangerie Ducoin. bageriet där jag och Hugo jämt handlade frukost och pain au chocolates, när vi bodde i Majorna och var elektriskt nykära. det enda jag bakade var citron och vallmokakor och en chokladkaka. skönt att göra så ibland, att välja bort.
jag satte hortensior, vallmokapslar och olivkvistar i vaser, klädde Ebbe i skjorta och ställde upp dörren för alla som kom för tidigt och ville hjälpa till eller säga hej. jag glömde mina skor hemma och fick gå med mina turkosa sneakers in i kyrkan och tänkte att ibland är jag en så typisk småbarnsförälder, så långt inne i smeten att jag knappt hittar ut.

Signe slocknade sittandes efter några minuter in på ceremonin och vaknade inte förrän efter att allt var slut. och Ebbe, han var mest glad åt sina kusiner, särskilt den lilla blonda som lärde honom att hoppa ner från deras våningssäng förra året, rakt ner i ett tvivelaktigt kuddhav. tänker alla ungar borde ha en sån, en kusin full med hyss och bus.

allt som allt var det verkligen en så fin dag som det kunde bli. med vackert septemberväder, glada människor och kärlek. oerhört mycket kärlek.

tänk, att det skulle kunna bli så här fint med allting till slut.

alla bilder har superduktiga Ebba tagit.

Ebbes rum

 

Så här såg det ut för ett litet tag sedan på Ebbes rum. Nu har det flyttat in och flyttats runt lite till. Som en prasslig, glittrig girland med tofsar, tassels (?).

Och nu, nu står jag inför den svåraste utmaningen, att gå från allvarsamt till lekfullt. För om det är något jag har svårt för så är det, ärligt talat, möbler riktade till barn.

Visst, det finns en del som faktiskt är praktiska – som små bord och höga stolar. Dit kan jag väl sträcka mig.

Men annars känns det känns så meningslöst med ”barninredning”, för det är ju egentligen inte nödvändigt, som till exempel barnkläder eller leksaker är, och håller gör det ju bara tills barnet vuxit upp och vill ha…vuxnare eller åtminstone mer ungdomliga grejer.

Vad gör man med allt då, liksom?

Kanske får jag dra några varv med penseln på lite saker och leta fram lite mer färgglada textilier, kuddar har vi till exempel mängder av. Kanske hitta ett gladare överkast.

Eller matta? Kom precis på att vi nog har en riktigt fin i förrådet som inte hittat sin plats i lägenheten ännu…

min skatt, mitt allra käraste.

något enkelt och följsamt barn, det skulle jag inte vilja kalla honom för, min förstfödde. kanske inte heller svår men däremot utmanande. det pågår en brinnande tankeverksamhet hos honom och hans känsloliv känns ibland rikare än mitt, fastän han är så liten. vi talar om döden, om tomten, om träden har en mun.

han frågar mig om kaffet var för starkt, om det var gott, var jag har köpt min telefon och han visar mig raketen som åker till rymden. han drar små rövarhistorier för att slippa sova och säger söta töta till Signe. han tar hand om henne, ger henne nappen, hämtar hennes leksaker, pussar henne på magen och kittlar. alltid snällt, alltid med glittrande blick. åh jag vet, glittrande blick – så klyschigt. men det är sant, jag lovar.

han sitter i mitt knä och säger att han inte vill gå till förskolan, att han vill stanna hemma och att han är ledsen när pappa går. jag svarar att jag förstår och tänker att jag kände detsamma, som han, när jag var liten. och sen tänker jag på det Linda sa häromdagen, att det märks så tydligt att han är min. att vi har samma energi, att man känner det omedelbart. jag tänker på min mamma som brukar säga att han har mitt lynne, att se honom är som att se mig som barn.

och jag kan inte låta bli att på sätt och vis förfäras men samtidigt också glädjas över att det dem säger kanske är sant. för om han är som jag, om han har så litegrann av mig i sig så kommer han att leva med och slitas mellan tusen viljor och tusen känslor. vilket är precis lika ljuvligt som det är hårt.

men jag ska hjälpa honom i allt det där kantiga, hårda, svåra. jag ska lyssna, jag ska finnas där för honom vare sig vi har en millimeter oss emellan eller står på varsin sida av världen.

en söndag i Falkenberg med pizza och teater.

är så glad för att det inte krävs något särskilt engagemang för att ta mig till Falkenberg när jag drabbas av lite hemlängtan. en timmes tågresa är allt som krävs och det är då inte mycket.
så för ett par veckor sedan bokade jag biljetter till en teaterföreställning i Falkenberg åt mig och Ebbe-Lou. en heldag, bara för oss. jag tänkte att det kunde göra honom gott att få full uppmärksamhet och inte behöva dela den med Signe. och så kände jag, just när jag bokade biljetterna, att vi inte fick någon riktig tid ihop, han och jag.

igår var det dags, föreställning klockan tre så vi hann först med en fika på Brogyllen innan vi promenerade ner till centralen.

drygt en timme senare var vi framme.

stenstolarna – en samlingspunkt för hundra år sedan, för alla oss coola, odödliga tonåringar som hånade pensionssparande, lunchlådor och varma kläder. ha, vad hårt verkligheten skulle komma och bita oss i arslet till slut.

jag tänkte nog en del på det förr men inte så som nu – VAR ÄR ALLA MÄNNISKOR? här bor ändå ett par tusen. varför är nästan allting stängt på söndagar, varför är det ingen ute? hur sjutton går man runt rent ekonomiskt som företagare här? vad gör folk, är dem hemma?

med ovanstående noterat och funderat hade vi alltså hela stan för oss själva. nåja, nästan. det här är dock något jag kan sakna så oerhört – friheten, att inte behöva vara så rädd och faktiskt våga låta Ebbe springa lite som han vill. det går a b s o l u t inte här i Göteborg, här måste man alltid vara på sin vakt för cyklar, bilar, hundar och allt möjligt.

vi åt naturligtvis pizza, som sig bör i Falkenberg för om det är något den staden har så är det grymma pizzor. jag tog med Ebbe till den bästa pizzerian jag vet – Falkenbergs pizzeria och beställde in en kebabpizza till mig och en vesuvio till honom.

förresten på tal om pizzerian – när jag bodde här hade pizzeriorna alltid nattöppet på fredagar och lördagar så efter krogen var det rena rama festen på gatorna mellan dem och man stötte alltid på massa kompisar i kön. en så konstig grej. men fin och kul på sitt vis. typiskt småstadsgrej tror jag.

fina fina Ebbe, med paraplyt, såklart.

lite längre fram till höger ligger Borgmästaregården. ett relativt nytt café som hjälper till att sätta Falkenberg på kartan förutom Skrea strand och typ Lisa Lemke. Borgmästaregården är det snyggaste fikastället jag vet och allt jag har ätit där får full pott. gå in på en av grundarnas blogg Sarabakar och frossa i fin matfilosofi, om Borgmästaregårdens grafiska profil och goda recept.

förresten, ja. fuck SD.

och så Far och flyg med Alfons Åberg som var så…dålig. Alfons-karaktären var hysterisk och stressig och pappa Åberg gick mest runt och kändes lite väl nedlåtande. varken jag eller Ebbe var vidare imponerade.

i väntan på tåget hem.


och snipp snapp snut så var den här turen slut!

 

nej. jag ammar inte.

Hei ☺️ Stemmer det at du ikke ammer? Jeg har en baby på fire måneder og ammer ikke for jeg har ikke nok melk. Det gjør meg trist til tider. Jeg hadde satt pris på å lese om noen andre som flaskemater. Spesielt noen jeg ser opp til ☺️ Så om du ikke ammer og vil skrive litt om det hadde jeg blitt veldig glad. Tusen takk for veldig fin blogg! Beste hilsen Hilde

hej Hilde!

det stämmer att jag inte ammar Signe, inte heller ammade jag Ebbe-Lou. eller åtminstone inte så som det sägs att man ska göra – på heltid fram tills sex månader, minst. man skulle kunna säga att jag ”hobby-ammade” som en barnmorska uttryckte det.

med Ebbe-Lou försökte jag verkligen, men han fick aldrig riktigt till det med greppet. vi provade amningsnapp och hundra främmande barnmorskehänder som skulle klämma och visa. jag mådde inte dåligt över att vi inte fick till det, jag och Ebbe, utan sämst mådde jag på grund av all press från barnmorskorna.

vissa av dem frågade mig inte ens innan dem skulle visa på min kropp och jag hade så mycket ångest att jag ville sjunka igenom jorden. man kan ju undra varför jag inte sa något men mest handlade det väl om att jag ville vara tillmötesgående, vara en ”duktig” mamma. observera; samhällssyn som vi matas med, absolut inte min åsikt.

vi hade många svåra vändor där, med amningen på BB och när vi kom hem började nästa vända med bröstpump efter att en påstridig barnmorska som utförde Ebbes hörseltest höjde bröstmjölk och amning så till skyarna att jag inte kunde värja mig. till exempel sa hon att bröstmjölk botar cancer.(….?)

till slut gick min egen mvc-sköterska Therese i taket och sa åt mig att det fick räcka nu och att jag skulle amma när jag ville men med ersättningen som bas. hon oroade sig för att jag fick för lite sömn och efter just det samtalet det så började amningen faktiskt ganska snart fungera, någorlunda. kanske var vi inte direkt ett skolboksexemplar, men det gick.

dock var Ebbe redan så van vid flaskan att vi bara ammade lite till och från fram tills han fyllde tre månader, sen slutade han självmant.

när jag väntade Signe var utgångsläget annorlunda med mer erfarenhet (och faktiskt också ilska från hur jag behandlats förut) i bagaget. jag sa direkt till vid inskrivningen inför operationen att jag inte ville amma och att jag inte ville ha någon hjälp eller samtal om det. jag provar om jag vill, sa jag, men jag vill inte att någon annan ska lägga sig i. absolut, inga problem, fick jag till svar. gissa om jag var förvånad över att det kunde vara så enkelt?

det skulle dock visa sig att jag inte hade så mycket att säga till om för när Signe föddes och kom upp på mitt bröst hittade hon rätt nästan direkt och innan de hunnit sy ihop mig hade hon börjat amma.

men jag kände någonstans att jag ändå inte ville göra det på heltid, jag hade hört för mycket om kvinnor som ammade dagarna in och dagarna ut, om ”mänskliga snuttefiltar”, smärtsamma mjölkstockningar, att aldrig få vara ifred. och så det värsta – svåra avslut. jag tror jag skulle ha oerhört svårt att sluta amma innan barnet själv valde att sluta vilket får mig att tro att jag förmodligen skulle hålla på läääänge. så, jag bad om att få ersättning när vi kom upp på rummet.

trots ersättning fick Signe från start amma hur mycket hon ville och när hon ville. jag tyckte om det, det var mysigare än jag hade föreställt mig och jag tyckte inte det var vidare svårt att amma ute eller att sitta med henne i soffan i flera timmar.

flaskan blev sekundär, som ett lyxigt hjälpmedel som gav mig frihet och en riktigt mätt bebis som sov gott. och så höll vi på tills hon blev ungefär två månader. då kom hon i  någon fas där hon ofrivilligt tappade greppet innan hon var färdig vilket resulterade i hysteriska utbrott som bröt ut på någon sekund och som i sin tur gjorde det omöjligt att fortsätta. så vi släppte det där, på hennes villkor, och så har det varit med den saken.

så nej jag ammar inte, jag har flaskmatat båda mina barn och det gick bra. vi kom varandra nära ändå, Hugo och jag har kunnat dela på nätterna, barnen har vuxit jättefint och legat på övre delen av mittersta kurvan.

Hilde. man gör så gott man kan och det räcker verkligen det med. det räcker mer än gott. och jag förstår att många vill amma, att det finns mycket bra med det. men jag lovar – barn som flaskmatas blir folk, dem också.

stor kram.

40497030175_f1904d7e11_h26521161427_93aac78f15_h26521162677_64ac5fb4d6_h40497028735_360c19b37c_h

smack

fredag och jag tänkte pynta den här platsen med de finaste bilderna jag har på mig och Ebbe-Lou som Ebba tagit. Ebba, som jag lärde känna genom universitetet och som jag nu har ett och annat projekt igång med.

min spexiga busrumpa till son, fortfarande fylld med trams och flams trots timmarna på förskolan.

ah. livets finaste unge, tänk att han är min.