hänga med kompisar, julkalendrar och syskon.

Åh så lugnt och skönt vi ser ut att ha det. Och det stämmer väl delvis. Vardagen, den är sannerligen vacker. Men också mycket mer än så. Vi funderar på om vi behöver flytta till någonting större och jag funderar på hur jag ska hitta en bra struktur för allt jag gör. Jag har nog kommat fram till att jag försöker göra lite för mycket på lite för lite tid. Dilemmat i det är att jag tycker om allt jag gör. Så det kommer bli svårt att välja bort.

Jag köpte SVT’s julkalender åt Ebbe men osäker på om han skulle tycka den var kul eller ens förstå den så säkrade jag upp med en Pixi-kalander – för en ny liten godnattsaga varje kväll fram till julafton känns mer greppbart och faktiskt roligare. Han satte sig genast med sin nya bok och “läste” för Signe och då tänkte jag på frasen “be still my heart” för att det var så hjärtskärande fint. Att få bevittna syskonkärlek på första parkett är det absolut finaste jag varit med om. Förresten på tal om julkalender – vi har dragit igång en på otrendig.se – kom igen, häng på!

Förutom allt annat jag har i livet så lägger jag mycket tid på kompisar. Jag och Ebba har börjat dricka te och titta på Girls ihop efter frukost, när vi inte ränner runt på loppisrundor eller provar nya lyxiga ställen att äta lunch på. Sånt har man ju inte gjort sedan man var tonåring känns det som – hänga med någon.

Den här lilla älsklingsungen med två små tänder som bara hänger på överallt. Vad jag älskar dig, lilla Signe.

Blommor. Hur ska man välja bort något som är så här ljuvligt?

Med Hugo, med Erica och skillnaden på barn och barn

Det här är kanske detta bästa jag vet med att bo i Göteborg – att jag kan träffa Hugo mitt på dagen och dricka lite kaffe ihop. Eftersom han jobbar vid stampen (med film) så tar det honom ingen tid att promenera ner till Kungsportsplatsen och eftersom vi bor vid Wieselgrensplatsen tar det mig inte mer än max tio minuter med spårvagnen dit.

Det blev så enkelt när vi flyttade hem igen. Inga avstånd att bry sig om, man kan gå överallt och man kan spontanträffa kompisar. Ingen särskild planering krävs. Och häromdagen lyckades jag till och med pricka in både Hugo OCH Erica.

Kaninöra med pappa på Johan & Nyström. Hugo, så mjuk och fin med våra barn. Är så glad att det blev han och jag.

Signe, min lilla plutt. Ebbe-Lou har alltid varit så väldigt framåt och orädd, även som bebis. Stark och bestämd medan Signe är så mycket…av något annat. Det är så mycket bebis i henne och hon har inte lika bråttom framåt.

Och på tal om skillnader – hon trillade ner från soffan igår och blev alldeles förstörd. Länge länge satt hon i min famn och kramade mig. Till och med efter att hon slutat gråta satt hon och tryckte näsan mot mitt bröst, snyftade och hämtade sig.

Det har aldrig hänt med Ebbe, å andra sidan har han aldrig trillat ner från soffan, men han borstar liksom av sig allt i ett andetag. Han ramlade med balanscykeln för någon vecka sedan, spräckte huden på hakan och fick åka in till akuten – han grät i ett par minuter och sen var det bra med den saken.

Vad olika dem är. Och ändå precis lika bra, fina, härliga?

Erica <3 Min nyfunna kompis som jag hittade på Hugos jobb.

Vissa klickar man så himla fort med, som med Erica. Vi hann skrapa på toppen av kanske hundra ämnen och allt kändes så väldigt hemma och bekvämt med henne. Jag har verkligen haft tur med den typen av människor den senaste tiden. Har bara bra personer i mitt liv, just nu.

Och gulliga bebisar <3

en fotograf och en stylist på en fredag i oktober.

torsdag, kanske kan man då göra en throwback? till en fredag i oktober när jag hade en så oerhört glad och rolig duo bestående av Johanna och Anna på besök, som skulle fotografera vår lägenhet till ett potentiellt reportage.

jag var rätt så stressad innan dem kom och hade svårt att slappna av men så traskade Johanna in igenom dörren och allting liksom la sig. för varmare och roligare får man nog leta efter. detsamma gällde Anna. liksom stärkande och generösa med tips och råd vad vi än pratade om, absolut inte rädda för att dela med sig av det dem kunde.

En hel dag fick jag med dem, en sådan lyx.

Johanna som gullar med Signe medan jag gör kaffe.

och hörni, de här bullarna. dem köpte jag på Cederleüfs & Svenheimers och de kallade dem för Karl-Johan-bakelse, har jag för mig. Vaniljgrädde inuti och doppade i socker och kanel. Nästan godare än semlan.

Hugos gamla konstböcker i ett stilleben.

Och Anna som hänger upp en tavla som Hugo gjort. Den hänger fortfarande kvar.

ett fint litet liv och en utflykt till Hönö

fastän det händer mycket nu så är det en fin tid. och den här hösten, det här året har varit ett av de bästa i mitt liv. Ebbe-Lou har börjat vecklas ut till en intelligent liten typ och jag börjar ana att där finns något lillgammalt i honom. det märks som mest när han försöker ta del i mina och Hugos samtal – och det är fint, att han så gärna vill.

och jag, jag som hittills bara älskat okontrollerat och villkorslöst börjar nu älska honom ännu mer på ett alldeles nytt sätt. jag trivs med honom, jag tycker om den personen jag ser att han är på väg att bli och jag tycker så mycket om att prata med honom, vara med honom. han är energisk, vettig och treårig och jag vill ha honom precis så här för resten av livet. och min Signe, min lilla kotte, som är så nöjd med livet. Som en liten Ferdinand.

tänk att det blev dem jag fick? ibland känns det som att jag måste nypa mig i armen. kommer man någonsin våga en tredje, kan man ha sån tur en gång till?

och det har blivit så tydligt, hur ensam jag var i Stockholm nu när jag bor i Göteborg igen. hur svårt jag hade att släppa in någon på djupet. här är det annorlunda. det är hög ruljangs på kompisar hemma hos oss. dem kommer förbi och vi äter frukost, lunch, middag. jag låser inte ens dörren för dem går bara rakt in ändå när dem kommer. dem leker med Ebbe och gosar med Signe och blir en del av vårt liv och mina barn får växa upp med några av dem bästa som den här världen har att erbjuda.

vid sidan om försöker jag göra så mycket jag kan på universitetet men det är svårt med motivationen när jag hellre vill spendera all tid i mina projekt – med blommorna, med den nya bloggen. för jag känner mig bra på det jag gör, jag har en bra grund att ta sats ifrån när jag vill lära mig mer och jag känner mig stolt när jag ser hur mycket fint jag kan smälla ihop på tid som knappt finns. ibland tvivlar jag men jag har börjat bli mer och mer säker på att jag kan. och för första gången kan jag luta mig tillbaka, klappa mig själv på axeln och känna att det ska bli roligt att söka jobb nästa år.

på tal om fint liv och fina dagar så var jag på Hönö med Ebba häromdagen. vi åt lunch på Lilling cottage och lyckades tajma in öppettiden hos en secondhandbutik. och jag lämnade ön, förälskad upp över öronen i omgivningen.

bilder av superduktiga Ebba <3

Lilla spinneriet

Han har blivit så stor, min äldsta. Så stor att han kan följa med mig och Ebba på lördagsloppis och lunch på fina ställen som Lilla Spinneriet. Just den här dagen hade vi varit på Smyrnas secondhand och fyndat docksäng och porslin, en fuskpälskappa till mig och en liten väska med nyckelpigor på till Ebbe.

Här är han. Busrumpan.

Ah, en trappa. Naturligtvis måste den provklättras….

Och alltså, Lilla Spinneriet – så fint! Här är varenda detalj genomtänkt.

”Ska jag äta DEN?

”Ja, om du vill äta DEN sen.”

”Mackan ä BOTTTA!”

”Mamma, vi ska INTE dela. Jag ska äta MYCKE.” Happ.

Som sagt – fint.

”Titta mamma här är Ebbe-kola.”

Min fina Ebba som bara hänger med och lotsar kids med mig. Med världens tålamod. Puss.

Inte helt illa omgivning häromkring heller.

Fin dag ja, men absolut bäst var det här – Ebbe som gick iväg på egen utflykt och satte sig ner, så som en treåring gör, lite vart som helst för att räkna sina stenar, igen. <3

Om att fotografera, om min nya frisyr och så en liten assistent på det.

När jag började skära ner på saker att göra kom kreativiteten tillbaka. Jag behöver nog mycket lugn och ro för att få ihop tankarna och färdigställa. Får jag bara det så går det mesta undan sen.

Annars finns risken att det låser det sig för mig.

Så här såg det ut hos oss igår – jag ställde i ordning en bra plats där skuggorna spelar så fint ihop med ljuset för att fotografera.

För den som undrar så styr jag kameran med telefonen. Jag kan ställa in allt via den – ISO, slutartid, fokus och så vidare eftersom kameran har wifi.

Här provade jag mig fram med huruvida jag själv skulle vara med på bild eller inte. Här syns också min nya frisyr. Det är andra gången jag klipper kort i år, det växer så fort. Älskar långt hår i teorin men blir galen på det i praktiken.

Tänk som brudbukett. Älskar mixen, de olika längderna, färgerna.

Min spexiga älsklingassistent. Så jävla fin. Så glad att han finns.

syskonrelationer, Hugo och livet som blir med en som är sju månader gammal.

Det här är fantastiskt att se – Signes blick på Ebbe-Lou. Det pratas om att det är lite synd om tvåan som bara måste hänga på och som inte får lika mycket uppmärksamhet som det första barnet, men jag tycker att det är tvärtom.

Ja, Ebbe hade all vår uppmärksamhet men han hade inte det som Signe har – en storebror. Och inte vilken storebror som helst utan en som bjuder in till en treårings knasiga, regellösa och fantasirika värld. Igår hade Signe sin roligaste kväll i livet – hon satt i mitt knä och gapskrattade åt när Ebbe höll på med någon sorts springtävling.

Hon sitter bredvid honom i fåtöljen och petar på honom tills han får nog och håller om henne för att hon ska sitta still, han hämtar brandbilen åt henne, pussar och kittlar henne. Hon tycker han är roligast av oss alla. Och Ebbe-Lou har fått den mest engagerade hejaklacken någonsin.

Han är ingen egentlig pusslare, min son. Inte heller är han helt såld på att rita. Men jag tänker att det är bra för honom så jag jobbar på det. Lockar med spännande pussel och tar mig tiden till att sitta ner och göra det ihop. Alltid inbjudande, aldrig med tvång.

Och när han vill så sätter han ihop det mesta.

Hugo, min kärlek. Världens bästa pappa och så jävla fin. Jag älskar dig. Trots att vi har huvudet åt varsitt håll just nu. Du är min blixt.

Signe, sju månader. Nu börjar en annan fas och ett annat liv och jag måste börja säga nej till mer än tidigare för nu har hon vuxit in till ett litet sällskap som behöver mer uppmärksamhet än tidigare. Så från och med nu består kaffesällskapet på andra sidan bordet mest av den här ljuvliga bästa kompisen.

Ah, se vilka tyger jag hittade på Stoff och Stil häromdagen. Matchande set till barnen – snart check på den!

ett litet tips på en secondhandbutik i Göteborg

Den här natten var inte heller en höjdare så vi håller det lite lugnt på alla nivåer så istället för långa arbetade texter och vackra bilder kommer istället ett tips; Ebbe & Haldis på Vallgatan 1. Här är inte stort och det finns inte så hemskt mycket men tillräckligt för att göra ett fynd eller två. Som när jag hittade dessa två tallrikarna från Gefle i perfekt skick. Tror jag gav 30 kronor styck för dem. Rimligt ändå.

Kaffe med havremjölk och kanelbulle på surdeg från da Matteo, en sväng in hit och dagens utflykt är gjord.

hemma.

Igår vaknade jag själv i en dubbelsäng med prassliga påslakan och idag vaknade jag i soffan med en för hård kudde under huvudet. Första gången jag vaknade inatt var när Ebbe-Lou kom springandes in till oss. Han var så upprörd att jag fick ta med mig honom till soffan, sätta honom i knät och försöka hänga med i vad han sa. Det sista jag hörde var något om ”Paw patrol” och ”inte ringa tomten” innan han kröp ihop i en liten hög bredvid mig och somnade om. Älskling.

På vägen hem från förskolan plockade han ”blummor” åt mig och jag visade honom hur en kastanj såg ut. Vi plockade kanske fem-sex stycken. Jag vet inte vad vi ska göra med dem.

I köket stod den här buketten kvar när jag kom hem, det är bara solrosen som börjat slokna. Tycker den här färgskalan är så fin, den andas så mycket höst och lite sensommar.

Signe. Så stillsam och belåten, mestadels av tiden. Jag och Ebba tog henne med oss till Cederleüfs idag, hon satt i mitt knä och kastade sig fram mot bordet – allt skulle hon känna på och klabbade vilt runt med sina små sjöstjärnor till händer i hopp om att få tag på något. Här är hon i Hugos gamla barnkläder. Som en liten sol.

Med en bebis i famnen, med en treåring som ställer tusen frågor, med många koppar kaffe i kroppen och med smulor under fötterna – hemma. Så ljuvligt.