Om barnrum, om hur jag tänkte kring Ebbes rum och slutresultatet

Jag tycker inte att det här med barnrum är en helt enkel fråga. För jag tycker egentligen inte att små barn behöver ha egna rum. Det är en lyx, något som inte alls är en självklarhet utan snarare en sorts konstruerad norm som blivit till.

Det är först när barnen blir lite större och behovet av lugn och ro och en egen plats för egna saker infinner sig som man kan ta i den frågan med lite mer allvar (observera att det här är ett högst ovetenskapligt grundat antagande från min sida. Det är alltså en personlig åsikt, inte en allmän sanning).

När Ebbe skulle få ett eget rum var det inredningslusten som drev mig och ärligt talat känslan av att “alla andra barn” har eget rum tidigt. Ja ursäkta för lite mänsklighet mitt i allt, men håll i hatten, för här kommer mer: alla leksaker som låg överallt, de behövde ju förvaras någonstans och hur många “snygga korgar” kunde man egentligen ha till slut?

Ja. Jag hör också det absurda i det.

Hur som och oavsett anledningar så blev han med eget rum på allvar i samband med att han började sova själv. Han var väl runt 2.5-3 år ungefär och det kändes ganska lagom.

Så då var det också dags att börja fundera på inredningen, som jag längtat så mycket efter att ge mig på med mina tusen miljoner bilder nedsparade från Pinterest som till slut landade i ett par kriterier:

1. Barnvänligt – här ska inte finnas något som man måste tassa på tå för, inga dyra prylar som man MÅSTE VARA FÖRSIKTIG MED FÖR DET KOSTADE JÄTTEMYCKET PENGAR.

2. Långsiktighet – nästan alla möbler Ebbe har kan han ha med sig hela livet om han skulle önska. Förutom sängen då, om han nu inte stannar på 1.60 som hans kära mor gjort. Vi har inte köpt några barnmöbler bortsett från ett bord, en stol och en matstol från IKEA och en matta från H&M. Nästan allt annat är köpt begagnat och platsar egentligen i hela lägenheten.

3. Mjukt – nu råkar det ju vara så att mitt första barn är en pojk, en pojk som kommer mötas av machokultur och förväntningar på att han ska vara “tuff och hård”. Och eftersom det är svårt för mig att skydda honom mot ett helt samhälle får jag istället försöka vara en motpol. Därför har jag valt att inreda det mjukt, mysigt och snällt.

4. Färg – Jag älskar de grå barnrummen, det gör jag, herregud vilken vacker harmoni i färgskala. Men jag skulle aldrig kunna ge mina barn något sådant. Jo, jag är ju medveten om att jag kanske inte varit helt vild vad gäller färgmättnaden i Ebbes rum men jag har försökt att jobba med färgglada leksaker, påslakan och tavlor istället. För att barn borde vara omgivna av små regnbågar och inte coola NCS-koder.

Och så här blev resultatet (nu har han fått byta till det mindre rummet men det är ändå samma samma i grund och botten):

En spegel jag fått av en kompis där mina gamla väskor och halsband hänger.

En tavelvägg med ett fint print från Littlephant och djur på äventyr av Lieke van der Vorst.

Skåpet som egentligen skulle varit till köket. Och vimpeln som jag köpte till bröllopet.

De små vita fåglarna kommer från Afroart.

Den gamla såpaskålen fick bli “nappskål” innan han slutade med nappen.

Skeppet är en gammal lampa som Ebbe hittade på loppis för en femma i somras. Bort med all elektricitet och han kunde leka livet ur den helt och hållet.

Tavlan till vänster hittade jag på loppis och tavlan till höger har min farmor Alexandra pysslat ihop. Glittergrejen köpte jag till Ebbes tvåårsdag.

Och slutligen – bokhyllan jag byggt ihop åt honom som rymmer nästan alla böcker.

en kvartett av vardag

Det är en hektisk tid just nu och jag kan nästan känna att jag snuvat mig själv litegrann på min föräldraledighet. Men jag vet inte om det är sant eller om det är det där gamla vanliga där jag hittar på sånt som gör lite ont. För jag är ju med Signe hela dagarna, vissa dagar kryssar vi bara mellan köket och soffan i vardagsrummet, och hon får sova på min arm så länge hon vill och när hon är vaken pussar jag henne på magen tills hon bebisskrattar högt, högt. Hon är inte särskilt krävande, mest nöjd. Vill vara med, vill greja med sina saker, vill ha mat o m e d e l b a r t när hon är hungrig och nattas så fort hon börjar gnugga sig i ögonen. Det är en enkel liten bebis att vara med.

Det här, som jag har nu, det hade jag inte när Ebbe var liten och jag bodde i Stockholm – extra armar. Jag har ofta kompisar hemma som utan att så mycket som lyfta på ögonbrynen bara tar emot Signe när jag lämnar över henne för att ta en dusch, diska eller sätta upp en hylla. Mina kompisar är bäst.

Vad jag gör om dagarna har börjat bli mer konkret och det har också börjat ge resultat. Jag tror jag kommer ha en rätt fin portfolio, med mina förutsättningar, när det är dags att söka jobb. Jobbsökande som närmar sig mig lite mer hela tiden för om allting går som det ska så tar jag ju examen i sommar. Färdigutbildad kommunikatör, jag? Det känns så overkligt. Å andra sidan känns det fortfarande som att jag ljuger lite när jag säger att jag läst på både Berghs och Forsbergs. Jag, som inte hade några särskilda betyg att skryta med när jag gick ur gymnasiet. Livet, så oförutsägbart.

Häromveckan hände det något stort (för mig) – jag tog med mig Ebbe-Lou och hans bästa kompis plus storasystern hem efter förskolan för en…playdate, säger man så? Jösses så svettigt det var, tur att Jonna var här. Men är så glad för Ebbes skull, att han har en bästis.

Visa mig ditt hem

”Visa mig ditt hem och jag ska tala om vem du är” läste jag någonstans för inte så länge sedan. Jag minns inte vart, men jag tror att det kan ha varit i en tidning för det jag minns tydligast var att jag tittade upp och såg mig omkring. Tala om vem jag är? Genom att se mitt hem? Ja det skulle nog bli en spännande analys. 

För här är det nämligen inte ETT personlighetsdrag som fått styra. Nej, nej. Här är det flera. Det är den excentriska, den svala, den glada, den franska svåra, bohemen, småbarnsmamman, den kompromissande frun, den icke kompromissande frun, den trendängsliga, rebellen och så ungefär hundra till. 

För hemma hos oss, mina vänner, är det disco. Och då snackar vi inte cool John Travolta i Pulp fiction-disco utan mer DiLeva på rave-disco. För vårt hem är inte en enhetlig stillsam historia. Vi lever inte i symbios med någonting alls, knappt varandra. Istället lever vi någon sorts röra av potentiella idéer, halvklara visioner och samtidigt med en mycket ordnad besticklåda och barnkläder fint upphängda på galgar.

Så vem är jag, om vi nu ska utgå från mitt hem? Sinnesförvirrad? Ombytlig? Rörig? Eller kanske kreativ? Det är ju ganska mycket som kan komma igenom under den senare flaggan. 

Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens om man verkligen kan se vem en människa är genom att titta på vart dem bor. Möjligtvis kan man ana, för ett hem kan ju skvallra litegrann om den som bor där, men det är inte bara en gång som min egen analys varit helt fel i ett sådant läge. 

För ett hem, tänker jag, är bra mycket mer komplex än endast det man ser. I ett hem finnas längtan, minnen, känslor och funderingar. Här finnas drömmar, jag-har-inte-tid och en-gång-i-mitt-liv. Rester av den man varit, bitar av den man är och fragment av den man önskar bli.

Men visst önskar jag ibland att jag skulle vara sådär stilren, klassisk och tidlös. Med ett hem som talar om att här bor det minsann någon med god smak, någon som ligger tre steg före alla trender och minsann står över allt det ängsliga. Som har “fingertoppskänsla”.

Men det har jag inte. Och det får vara okej, det med.

Lilla spinneriet

Han har blivit så stor, min äldsta. Så stor att han kan följa med mig och Ebba på lördagsloppis och lunch på fina ställen som Lilla Spinneriet. Just den här dagen hade vi varit på Smyrnas secondhand och fyndat docksäng och porslin, en fuskpälskappa till mig och en liten väska med nyckelpigor på till Ebbe.

Här är han. Busrumpan.

Ah, en trappa. Naturligtvis måste den provklättras….

Och alltså, Lilla Spinneriet – så fint! Här är varenda detalj genomtänkt.

”Ska jag äta DEN?

”Ja, om du vill äta DEN sen.”

”Mackan ä BOTTTA!”

”Mamma, vi ska INTE dela. Jag ska äta MYCKE.” Happ.

Som sagt – fint.

”Titta mamma här är Ebbe-kola.”

Min fina Ebba som bara hänger med och lotsar kids med mig. Med världens tålamod. Puss.

Inte helt illa omgivning häromkring heller.

Fin dag ja, men absolut bäst var det här – Ebbe som gick iväg på egen utflykt och satte sig ner, så som en treåring gör, lite vart som helst för att räkna sina stenar, igen. <3

Om att fotografera, om min nya frisyr och så en liten assistent på det.

När jag började skära ner på saker att göra kom kreativiteten tillbaka. Jag behöver nog mycket lugn och ro för att få ihop tankarna och färdigställa. Får jag bara det så går det mesta undan sen.

Annars finns risken att det låser det sig för mig.

Så här såg det ut hos oss igår – jag ställde i ordning en bra plats där skuggorna spelar så fint ihop med ljuset för att fotografera.

För den som undrar så styr jag kameran med telefonen. Jag kan ställa in allt via den – ISO, slutartid, fokus och så vidare eftersom kameran har wifi.

Här provade jag mig fram med huruvida jag själv skulle vara med på bild eller inte. Här syns också min nya frisyr. Det är andra gången jag klipper kort i år, det växer så fort. Älskar långt hår i teorin men blir galen på det i praktiken.

Tänk som brudbukett. Älskar mixen, de olika längderna, färgerna.

Min spexiga älsklingassistent. Så jävla fin. Så glad att han finns.

Triss

Jag drömmer lite om att börja blogga mer om inredning, för att det är kul och inte så känslostyrt. Och en stor del av livet. Eller ja mitt liv då. Men jag tänker den nog som mer…fristående. Inte sammankopplad med vardagskonst. Tänkte jag skulle kalla den/det för otrendig isåfall hehe.

Jag bygger upp en grafisk profil, jobbar fram bildspråk och planerar för en blomsterhandel jag fått lov att ta kommunikationsansvaret för. Det kan vara det roligaste jag gjort. Hela bordet här hemma är fyllt med blommor, finare blir det nog inte.

Väskan, mitt livs bästa köp vad gäller den kategorin. Rymmer a l l t. Våtservetter, loppisfynd, nycklar, tomma takeawaymuggar, plånbok, leksaker och allt annat nödvändigt.

om ett rosa bord, om att vara spretig och om det som är just nu.

Jag trodde jag skulle vara bättre rustad, mindre åtkomlig för identitetskrisen som skulle uppenbara sig efter att ha blivit mamma en gång till. Men nej, den kom åt mig ändå. Eller kris och kris, det låter så allvarligt, kanske är det identitetsförvirring jag menar egentligen. Fast det låter väl också sådär.

Nåväl, hur det än låter så har någonting hänt. Jag står och stampar och försöker vänja mig vid allt detta nya. Trots att sju månader gått så har jag fortfarande inte lyckats få ihop det gamla jaget med det nya. De rör sig envist mot varandra som olja och vatten.

För det mesta är jag ganska trött. Blek. Jag sover dåligt och när jag är vaken är det som om jag arbetade med tre hjärnor istället för en – den som hanterar allt som rör barnen, den andra som hanterar viljan och fokuset framåt och som aldrig säger nej till någonting längre och så den tredje som är min alldeles egna som hela tiden säger åt mig att sakta ner, som vill ligga på soffan och läsa en tidning. Det är svårt att kombinera dem alla tre.

Sist jag var föräldraledig gjorde jag också en del men jag hade inte så många bollar i luften som nu och det är väl inte alltid optimalt men hur gör man om man inte vill missa livet? Hur gör alla de andra som lyckas äta och ha kakan kvar?

Äsch det ordnar sig säkert, i ett annat liv.

Det är mycket utflykter nu för tiden, både små och stora. Till både nya och gamla secondhandbutiker, nygamla stråk att spatsera på och nya platser att köpa kaffet på. Jag har dessutom målat matbordet, i rosa, för häromkvällen fick jag hjärnsläpp och bestämde mig för att allt var fult och att jag skulle vilja bo mer “Köpenhamnskt”. Hugo fattade ingenting men lät mig hållas, Ebba satt snällt med Signe i knät så jag kunde leva ut med penseln och sen satt jag i soffan och stirrade på mitt bord resten av kvällen och försökte förstå vad som hänt. Jag menar, jag gillar ju färg, men rosa var kanske att ta i. Eller? Jag vet inte ännu.

På tal om utflykter så gjorde vi Hisingen idag och jag hittade vaser och ett smyckeskrin i sten med lite trasiga kanter. Jag älskar det och ska fylla det med mitt allra vackraste krimskrams.

Ebbes Hörna på Vårväderstorget var första stoppet och nästa var Kyrkbyns secondhand. Sen var det fika på Baka som levererat sitt bröd till Johan och Nyström fram till nu (nu byter dem till Gateau) och sen vidare in till Sandra för att hämta upp blommor.

Jag fick höra av två oberoende källor att Steinbrenner och Nyberg har magiska chokladbollar så vi köpte med oss en liten kvartett därifrån på vägen hem till kaffet.

Och ja, jag vet, jag skriver mest som en kratta nu för tiden. Spretigt och dethärharjaggjort-igt. Här finns inget poetiskt alls, inte ens i längst in i hörnen. Men ha lite tålamod ändå, för kanske kommer det tillbaka. Eller så gör det kanske inte det. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tycker om att komma hit till den här platsen och få vara lite spretig och sånhär-ig. Och att det måste, måste få finnas plats för det med.

Nygrens, bar centro och antikladan.

Jag tog ledigt från familjelivet i söndags och åkte till Alingsås med Ebba för att äta frukost på Nygrens och sen till Antikladan.

Nästan allt var (enligt mig) rätt saftigt prissatt i ladan men jag hittade det jag var ute efter (tavlor) för en hundring. Så det gick ingen nöd på mig. Ska man förresten ge sig på det stället är det nästan bäst att ha en lista med sig på vad man vill ha, för det är s t o r t och där finns så m y c k e t saker att risken för att komma ut tomhänt är inte långt bort.

Älskar förresten heldagar med kompisar. Att spela hög hiphop i bilen, äta flott frukost ute, gå på secondhand och sen äta middag på McDonalds. Så jäkla fint att ha den delen av livet med.

Bar centro – ett extremt hipstrigt och coolt ställe men med bra kaffe, bra plats i stan och goda pain au chocolates. Och energiska människor bakom disken, vilket faktiskt är rätt trevligt. De tog bara kontanter förut men not anymore, så nu är det fritt fram.

syskonrelationer, Hugo och livet som blir med en som är sju månader gammal.

Det här är fantastiskt att se – Signes blick på Ebbe-Lou. Det pratas om att det är lite synd om tvåan som bara måste hänga på och som inte får lika mycket uppmärksamhet som det första barnet, men jag tycker att det är tvärtom.

Ja, Ebbe hade all vår uppmärksamhet men han hade inte det som Signe har – en storebror. Och inte vilken storebror som helst utan en som bjuder in till en treårings knasiga, regellösa och fantasirika värld. Igår hade Signe sin roligaste kväll i livet – hon satt i mitt knä och gapskrattade åt när Ebbe höll på med någon sorts springtävling.

Hon sitter bredvid honom i fåtöljen och petar på honom tills han får nog och håller om henne för att hon ska sitta still, han hämtar brandbilen åt henne, pussar och kittlar henne. Hon tycker han är roligast av oss alla. Och Ebbe-Lou har fått den mest engagerade hejaklacken någonsin.

Han är ingen egentlig pusslare, min son. Inte heller är han helt såld på att rita. Men jag tänker att det är bra för honom så jag jobbar på det. Lockar med spännande pussel och tar mig tiden till att sitta ner och göra det ihop. Alltid inbjudande, aldrig med tvång.

Och när han vill så sätter han ihop det mesta.

Hugo, min kärlek. Världens bästa pappa och så jävla fin. Jag älskar dig. Trots att vi har huvudet åt varsitt håll just nu. Du är min blixt.

Signe, sju månader. Nu börjar en annan fas och ett annat liv och jag måste börja säga nej till mer än tidigare för nu har hon vuxit in till ett litet sällskap som behöver mer uppmärksamhet än tidigare. Så från och med nu består kaffesällskapet på andra sidan bordet mest av den här ljuvliga bästa kompisen.

Ah, se vilka tyger jag hittade på Stoff och Stil häromdagen. Matchande set till barnen – snart check på den!