om en glad tröja, rosa fåtöljer, om att fostra pojkar och rosa väggar.

Bildkälla

En tröja man blir glad av! Skulle jag ha den i garderoben hade jag klätt den med ett par “mom”-jeans. Eller en prickig kjol. Örhängena skulle jag också ta, jatack.

Bildkälla

Det är inte flickor/tjejer/kvinnor som ska vara försiktiga, som ska klä sig “passande”, som inte ska dricka “för mycket”, som ska gå med nyckelknippan mellan fingrarna, som ska vara försiktiga and so on. Det är alla vi, föräldrar till pojkar, som bär det största ansvaret. Genom att vara en motpol, genom att tjata tjata tjata in goda värderingar, genom att vara en vettig förebild, genom att ta vårt ansvar och fostra dem och vara på vår vakt så fort manskulturens färger börjar blandas i våra söner når vi en förändring. Tror jag.

Bildkälla

Med ovanstående i åtanke pratar vi mycket om rätten att säga nej med Ebbe. För jag tänker att om han lär sig att respektera sig själv och sin egen kropp så blir det inte lika svårt för honom att respektera någon annans.

Bildkälla

Sant..

Bildkälla

…men jag vill ändå ha dessa.

Bildkälla

Ibland tänker jag att kroki borde vara obligatoriskt i skolan. Jag vet ingen som har så avslappnad inställning till kroppen som Hugo, som lagt oändliga timmar på kroki som konststudent – vilket jag tror har bidragit till en helt annan förståelse för hur kroppar ser ut, som sett riktiga människor istället för retuscherade.

Bildkälla

Rosa väggar, olika ramar och världens finaste upphängning. Önskar vi hade lite mer plats. Eller åtminstone några fria hörn.

pastan, tåfflan och koletten.

– Jag står mitt i oset av bränd falukorv och brandlarmet ska snart tjuta för tredje gången den här veckan. Jag kan koka möra grytor och få till den perfekta konsistensen på risotton men falukorvshelvetet får jag ingen som helst kontroll över. Larmet går och jag går lugnt ut i hallen och sträcker mig efter Hugos dyra paraply med trippla spröt och slår hårt uppåt tills det tystnar. Jag öppnar fönstret och vädrar ut. Jag serverar dem de sorgsna halvmånarna med pastan. Pastan är brungrå, men den är bra för kroppen, full med bönor och en miljon andra grejer. Så stod det på paketet. Men, den ser äcklig ut. Fast det syns inte när man sprayar ketchup över hela tallriken.

– Ena stunden säger han förnärmat att “mamma du är inte min bästa kompis” och jag tänker att söta fina lilla du, jag ska alltid älska dig. Till och med när jag inte får vara din bästa kompis. Jag lovar. / Mamma

– Min pappa arbetade på samma fabrik i 25 år. Och jag minns att jag alltid tyckte det var så oändligt lång tid på en och samma plats. Idag tänker jag ännu mer på det – att gå in och ut på en och samma plats i tjugofem år? Och inte nog med det – han trivdes. Han cyklade iväg med lunchlådan på pakethållaren utan en suck. Kommer jag någonsin att bli en sådan med, en sådan vanemänniska?

– Ljuset är fint nu. Det filtreras genom molnen och är alldeles vitt, nästan knastrigt.

– Min allra bästa återhämtning är just nu hos den minsta som har en smilgrop och som drar mig i håret på morgonen. Och hos min äldste som säger koletten istället för toaletten och tåffla istället för våffla.

sånt jag köpte i Malmö

Det var ju ingen shoppingtur jag åkt på men lite kom med tillbaka hem, som en ny Iki doll vase från Olsson & Gerthel eftersom jag tappat min förra i golvet. I regel brukar jag inte köpa samma sak två gånger men jag tycker så mycket om formen på den här. Det raka, det avsmalnade och det plötsligt bulliga på toppen. En liten och en stor har jag.

En ny plånbok från &otherstories eftersom jag tappat bort min egen dagen innan jag åkte till Malmö. Fina små papegojor som glittrar är sånt får mitt hjärta att slå en liten dubbelvolt.

Glittriga, strumpor, hårspännen och så en ljusstake från Emmaus. Förresten – Emmaus i Malmö är den mest välsorterade secondhand-butik jag någonsin sett. Ljus, luftig, ordning och reda.

Till Ebbe köpte jag badskum och “magiska” tuschpennor. Jag hade såna pennor själv när jag var liten och blev lite glad när jag hittade dem nu. Det blev lite “åh jag hade dem som liten nu ska mitt barn få likadana”-känsligt. Och det var ju fint att få uppleva, tills jag kom hem och Ebbe vrålade att han inte alls ville ha tuschpennor för han ville ha ett CHOKLADÄGG. Happ.

Jag fick visserligen skylla mig själv för han önskade sig det redan när vi sa hejdå innan jag åkte. Så om jag bara hade lagt mina egna preferenser åt sidan och köpt ett Kinderägg för en tia istället för mina flotta tuschpennor och badskum så hade jag fått full-mamma-pott. Och det förstår man väl egentligen, klart ett chokladägg med en liten överraskning i är roligare för en treåring än pennor som byter färg på papperet.

Eller?

Nä men hallå, vänta lite här: tuschpennor som byter färg på papperet?

Jag tar tillbaka ovanstående – jag förstår inte alls.

ett litet tips på en secondhandbutik i Göteborg

Den här natten var inte heller en höjdare så vi håller det lite lugnt på alla nivåer så istället för långa arbetade texter och vackra bilder kommer istället ett tips; Ebbe & Haldis på Vallgatan 1. Här är inte stort och det finns inte så hemskt mycket men tillräckligt för att göra ett fynd eller två. Som när jag hittade dessa två tallrikarna från Gefle i perfekt skick. Tror jag gav 30 kronor styck för dem. Rimligt ändå.

Kaffe med havremjölk och kanelbulle på surdeg från da Matteo, en sväng in hit och dagens utflykt är gjord.

om att ha en av varje.

Söndag? Redan? Ja, redan. Det är en hel vecka sedan jag gick av tåget i Malmö och checkade in på hotellet. Och nu sitter jag här, i vår obäddade säng med fönstret öppet och lyssnar på hur Hugo försöker få Ebbe att sitta still vid bordet.

Det är soligt ute men under natten har Göteborg pudrats med ett tunt täcke av snö. Under natten som vi knappt sov någonting alls för Signe har tänder som är på väg ut och har varit nästintill otröstlig hela natten. Det var faktiskt den värsta natten vi varit med om sedan vi fick barn. Ebbes tänder kom mer i smyg – en dag tittade man in och så fanns där två små riskorn. Inte ett knyst sa han.

Visst vi handskades med nattskräck under en lång tid men det var ingenting i jämförelse med det här. Jag och Hugo är alltså nådigt trötta idag men tycker mest synd om Signe. Min lilla plutt som aldrig gör väsen av sig i onödan. Hon är ett väldigt lugnt barn, min minsta. Inte blyg utan mer…samlad, stillsam. Ebbe var mer framåt och rev av gapskratt efter gapskratt tidigt. Jag tänker att det finns mer av Hugo i hennes sätt och mer av mig i Ebbes. Men vad vet jag, det enda jag vet är att de skiljer sig från varandra ordentligt. Och att det är så jäkla kul att ha fått två så olika barn. Som det bästa av två världar.

plottrigt, hemtrevligt och bordsdekorationer

Jag försöker hejda mig själv nu för tiden när det kommer till att följa varje impuls som svänger in i magen varje gång jag blir inspirerad av någonting. Försöker att inte byta stil så fort jag hittar någonting nytt jag tycker om, men det är sannerligen svårt. It’s a curse, I tell you. För det tar inte många minuter innan jag hinner tröttna eller hittar någonting nytt. Så jag tränar lite på det, på att se men inte röra. Lite så som när jag ser någon bära något toksnyggt men inte nödvändigtvis måste köpa det själv. Man måste faktiskt inte ha allt man gillar. Så. Nu tittar vi på dessa två hem, men rör ingenting hemma. Eller ja,det gäller väl egentligen mig.

Vi börjar med det här. Hemtrevligt med ful teknik, lite plottrigt och inbott. Undrar lite hur mycket plotter som hamnade utanför bild om de fick med så här mycket I bilden. Älskar i vilket fall att det inte är avskalat. Här bor faktiskt någon. Som samlar grejer, läser och ritar.

Det här är faktiskt en riktigt bra idé för det där mellanutrymmet som blir, vi hade också ett sånt när vi bodde i Stockholm men vi satte upp hyllor istället. Det var väl i efterhand ingen egentlig hit eftersom det stal lite av ljuset. Den här spegeln blir ju faktiskt som ett tredje fönster. Fint med gardinerna också, att de släpar i golvet.

Okej, mindre skönt att sitta i, så det blir väl inget ha-begär på den där soffan. Eller stolen, för den delen. Men(!) snyggt med kontrast. Tavlan med palmen däremot, den tar jag gärna, tack så mycket.

Jag är inget fan av män uppsatta på väggen, sorry not sorry för politiskt inslag, men så är det. Trots det är det rätt mycket som får plus av mig här; tavelvägg, gröngrå väggfärg (fondvägg i mitt hjärta,) stilleben-bordet framför väggen och hur fint det blir med köket som går i helt andra färger.

Förresten visst vet man bara att den som målat gröna väggen är en sån som skiter i maskeringstejpen och kör på fri hand? Visst skvallrar listen om det? Visst känns det befriande?

Okej, nytt ställe med stort fint bord och sköna rejäla bänkar till.

Men absolut bäst är blomsterarrangemanget, the centerpiece. Och ljusstakarna.

Och så till den sista bilden med romantiska, detaljerade sänggavlar, lågmälda matchande tavlor och vita påslakan. What’s not to like?

hemma.

Igår vaknade jag själv i en dubbelsäng med prassliga påslakan och idag vaknade jag i soffan med en för hård kudde under huvudet. Första gången jag vaknade inatt var när Ebbe-Lou kom springandes in till oss. Han var så upprörd att jag fick ta med mig honom till soffan, sätta honom i knät och försöka hänga med i vad han sa. Det sista jag hörde var något om ”Paw patrol” och ”inte ringa tomten” innan han kröp ihop i en liten hög bredvid mig och somnade om. Älskling.

På vägen hem från förskolan plockade han ”blummor” åt mig och jag visade honom hur en kastanj såg ut. Vi plockade kanske fem-sex stycken. Jag vet inte vad vi ska göra med dem.

I köket stod den här buketten kvar när jag kom hem, det är bara solrosen som börjat slokna. Tycker den här färgskalan är så fin, den andas så mycket höst och lite sensommar.

Signe. Så stillsam och belåten, mestadels av tiden. Jag och Ebba tog henne med oss till Cederleüfs idag, hon satt i mitt knä och kastade sig fram mot bordet – allt skulle hon känna på och klabbade vilt runt med sina små sjöstjärnor till händer i hopp om att få tag på något. Här är hon i Hugos gamla barnkläder. Som en liten sol.

Med en bebis i famnen, med en treåring som ställer tusen frågor, med många koppar kaffe i kroppen och med smulor under fötterna – hemma. Så ljuvligt.

En måndag i malmö, på Noir, Hollandia, med Christin, med Jasmin.

Jag stannade inte bara en natt i Malmö utan två, för att…ja för att jag kunde. För att hinna med att göra sånt som jag inte riktig kan ta mig tiden att göra hemma. Som att gå på stan tills fötterna blöder, tills jag inte orkar ta in mer intryck. Som att bara slösa med min energi hej vilt utan att behöva tänka på att den ska räcka hela dagen, kvällen och så lite på natten.
Det är lite så det är hos oss, tiden för återhämtning finns inte liksom. Det är som att vakna upp till samma tåg som går samma tid och samma sträcka varje dag med non pardon om man missar en avgång.

Så man får vara sparsam med den energin man har, för den går först till barnen och sen får man själv liksom bottenskrapet. Och det är ju så det ska vara, tänker jag. Just nu. Dem först, vi sen. För om dem är nöjda blir mitt liv enklare så jag väljer att ha det lite jobbigt en stund istället för att sen kämpa i motvind hela dagen med griniga barn.

Christin kom till hotellet och sen gick vi till Noir för kaffe och chiapudding. Så fin hon var i sin scrunchie. Ska också ha.

Något jag älskar med att vara med Christin – vi avhandlar så många olika ämnen, vi håller högt i tak och vi skrattar högst på hela gatan. Fint.

Husfasader i färg. Svårt att inte hiva upp kameran hela tiden.

Jag försökte ta en cool bild-på-skor-bild men det gick ju sådär. Väskan kom ju med så det var väl visserligen okej.

Christin som ju faktiskt inte är ledig utan roddar med både barn och familjeliv plus jobb och besök från mig fick sätta sig själv först och gå hem och hämta sig lite, hon skriver faktiskt väldigt bra och vettigt om det här på sin blogg.

Ingen fara på taket för mig – jag trivs bra med att göra saker på egen hand och vi hade redan hunnit med så mycket (Noir, Emmaus, Lush, Miiloi, AB Småland (herregud så sjukt nu när jag tänker på det) och jag fattade situationen, såklart. Det är faktiskt inte särskilt kul med självuppoffrande kompisar mer, det var kanske viktigt i tonåren när allt var på ”liv och död”. Men så är det ju inte mer. Vi är vuxna och vi behöver hålla varandra mer om ryggen istället för mot väggen.

I vilket fall så spatserade jag till Hollandia och fikade med mig själv på uteserveringen. Äppelkompott på sockerkaksbotten med ett täcke av maräng –  allt bra i en hög.

Ännu mindre fara på taket blev det när Jasmin skrev till mig att hon var ute med tvillingarna. KOOOOOOOM TILL MIG nästan skrek jag in i meddelandefunktionen, för mitt bebislängt visste knappt längre några gränser. För herregud herregud herregud vad jag saknar mina barn.

Vi gick till Jord och jag beställde in gröt.

Och gick in på Florera och njöt en stund av hur fint det var.

Efter det besöket var jag ganska mör och gick raka vägen tillbaka till hotellet med Jasmin och barnen. Förutom ett litet litet stopp på &other stories för att köpa en plånbok.

Ava och Ines! Dubbelt mys!

when in malmoe

Jag sitter i en hotellsäng i Malmö och har precis druckit en kopp vuxenkaffe. Med vuxenkaffe menar jag en dubbel espresso med en skvätt havremjölk i. Det var det som fanns i restaurangen innan frukost. Okej, tacktack sa jag, och tog hissen upp till fjärde våningen igen med kaffekoppen i handen. den är av vitt, engelskt porslin med en historia i rött på. Igår var det cappuccinos i Rörstrands Ostindia. De kan detaljer, på det här hotellet, i lobbyn har de flamingos.

Sängen är stor och allting är fluffigt och skönt. Det är alldeles tyst och jag skulle kunna sova ostört hur länge som helst. Men det går inte, för jag är så van vid mitt gäng. Vid den lilla myran som ligger mellan mig och Hugo och är alldeles varm. Som tappar nappen sjutton gånger per natt och som man sömndrucket kan pussa i pannan varje gång man blir väckt. Och att råka stöta emot Hugos hand vid kuddarna och höra honom sova tungt. Jag vet inte riktigt hur man sover längre, utan dem. Och jag vet inte riktigt hur man vaknar längre utan små fötter som smyger in och en liten hand som drar försiktigt i ens ben och viskar maaaamma. Tänk ändå, vad man kan vänja sig vid.

Mitt tåg stannade i Malmö runt lunch och en liten stund efter att jag checkat in, tagit en dusch och packat upp knackade Christin på dörren. Åh, så fint det var att se henne, det var så många år sedan. Hon och Lina har startat upp en sajt och genom den håller Jasmin i en klädutmaning som jag fotade dem till. Efteråt satt vi här, jag och Christin, och delade på en hamburgare och pommes. Hon uppkrupen i fåtöljen och jag i sängen. Det här trodde vi nog inte för tre år sedan, att vi skulle vara här en dag, vad gäller både i rum och i liv.

Några timmar efter att Christin cyklat hem till sin Algot och sin Anton mötte jag Susanna som är en bekant till Christin och som jag faktiskt aldrig träffat tidigare men lärt känna via sociala medier. Det var varmt, högt i tak och väldigt nära. Även det så fint, att man kan möta någon sådär bara och liksom…klicka. Jag har för övrigt tur just nu, med nya människor som trillar in i mitt liv.

30539370657_74b702db04_h

Imorgon är jag tillbaka här, till allt det gamla vanliga. Till fickor fulla med maskrosor, ljummet kaffe, stök och tjocka kinder att pussa på. Också fint.